Vaken integritet

Det finns ögonblick då allt stannar upp. Inte för att något stort händer, utan för att du plötsligt märker att det du burit länge inte längre passar. Inte känslomässigt. Inte själsligt. Inte i kroppen. 

Små ord, små blickar, små korrigeringar som blir större och fler än de någonsin borde bli. Det är den där märkliga känslan av att vara närvarande i någon annans värld, men frånvarande i sin egen. 

När kärleken följer en manual – och du väljer att kliva av scenen.
Det märkliga med vissa relationer är att de kan börja som om någon tänt en strålkastare på ens liv. Allt känns varmt, öppet, självklart. Ett äntligen, en efterglöd i bröstet, en känsla av att vara vald, sedd, förstådd.

Men så småningom, nästan smygande, börjar något i kroppen reagera. En liten stramhet du först ignorerar. Små kommentarer. Små korrigeringar. Om vem du träffar, vad du berättar, eller snarare inte berättar, hur du uttryckt dig, hur du klär dig. Nedlåtande, mästrande ord om vem som är begåvad, obegåvad, ouppfostrad. En stadig känsla av att det finns ett rätt sätt att vara, hans sätt och att du hela tiden står lite vid sidan av.

Det är där manualen brukar börja. Den ingen pratar om, men som ändå verkar följas till punkt och pricka av samma typ av människor. Manualen där hen vill vara hjälten, vägledaren, den som vet bättre. Manualen där kärlek blir något du förtjänar när du är lätt att hantera, och något du blir av med när du blir dig själv. Manualen där omtanke och kontroll blandas ihop till något som nästan liknar omsorg, men som aldrig riktigt landar som det.

Det är inte en dramafilm. Det är bara ett mönster. Ett förutsägbart sådant. Och när du väl ser det, ser du det överallt.

Det där ”, jag trodde vi hade kommit längre än så” är inte omtanke. Det är skuld i siden.

”It takes two to tango” betyder inte att vi delar ansvar. Det betyder att du dansar fel.

”Kan du ändå följa med till festen?” betyder inte längtan. Det betyder representation.

”Nähä, som jag nämnde så går jag inte dit heller då.” Det betyder inte solidaritet.

Det betyder: ”Jag gör mig till martyr, så det känns som ditt fel.” 

Och det är så det kan landa: Hen ville visa upp dig – men inte se dig. Det är skillnaden.

Manualen igen.
En känslomässig avstängning. Det lilla straffet i korrekt förpackning. Tystnad som ska få dig att börja vagga lite, tänka lite, mjukna lite. Och när nästa våg kommer, sentimentaliteten, de dramatiska kärleksförklaringarna, historien om hur hen ”drunknade i din kärlek” var även det en del av samma manus. Hoovering. Dammsugningen tillbaka. Inte för att mötas. Utan för att återta kontrollen.

Det är inte kärlek som saknar potential. Det är en relation som saknar empati. Och du ska sluta försöka laga det.

Vill du berätta så vill jag lyssna 🖤 rebeckaflink@gmail.com