Rufsa till någon i håret

Det händer ibland.

Jag står där, i ett kontorslandskap, på ett tåg, i en kö, och ser någon som är så där perfekt ihopsatt att jag nästan blir trött bara av att titta på dem. Raka linjer. Släta ytor. Kontrollerade steg. Inga spår av misstag eller morgonkaos eller plötsligt pratfnitter.

Och plötsligt vill jag göra något helt irrationellt. Gå fram. Lägga handen i deras hår. Och rufsa till det. Men inte för att de behöver det. Utan för att jag gör det.

Att vilja rufsa någon i håret är ibland kroppens sätt att säga: “Hallå du. Du har tappat greppet om lekfullheten. Om livet. Om rörelsen. Du behöver stöka till något – helst dig själv.”

För när allvaret ligger för tungt i luften glömmer man ibland att man lever. Att man är ett djur med känslor, impulser, skratt som spricker ut vid fel tillfälle. Att livet inte är ett projekt. Det är ett hjärtslag. En rörelse. Ett snedsteg. En fnissattack som ingen beställde.

Kanske är det just därför rufset drar i mig. Inte för att förändra personen framför mig. Utan för att påminna mig själv om vad som händer när kontrollen får för stort utrymme:

Allt blir tyst. Fint. Rätt. Och fullständigt livlöst.

Så jag övar.
Inte på att rufsa folk i håret – även om tanken ibland är frestande. Utan på att rufsa till mig själv. Välja fel väg hem. Följa lusten och gå ut i skogen. Skapa något fult först för att hitta något vackert sen. Skippa perfektionen och glida rakt in i leken.

Kanske är rufset inte en handling. Kanske är det en hållning. En påminnelse om att vi är här för att leva, inte bara fungera.

Behöver du anlita en grafisk formgivare, kommunikatör eller webbdesigner för mindre projekt? Ja men, då ska du klicka här.